SAGIMUS
[ Home ] [ Up ] [ Standard ] [ Konstruktion ] [ Fronter ]

Konstruktion ur synvinkeln ”i allt väsentligt en grythund”, tolkat av Åsa Sandberg
Artikel som varit införd i rasklubbstidningen i Sverige, Danmark, Holland och USA

  Många borderterrier används till praktisk jakt både i gryt och ovan jord. I många andra raser har man separata jakt- och utställningslinjer med helt olika exteriör typ. Jag hoppas att vi aldrig kommer att behöva uppleva en sådan uppdelning i vår ras, särskilt som jag upplever den som helt onödig. Vi är lyckligt lottade som har en standard som helt och hållet beskriver en hund som är byggd så att den klarar av sitt ursprungliga arbete. Vi behöver inte välja mellan utseende och funktion, eftersom ”rätt” utseende hos en borderterrier också innebär de bästa fysiska förutsättningarna att fungera vid jakt.  Här beskriver jag min tolkning av några aspekter på en funktionell exteriör och hoppas på en bra debatt.

  Borderns speciella konstruktion har, såvitt jag kan förstå, uppkommit genom att den ska klara av både grytjakt och ”att följa häst i terräng”. I de flesta fall ger de här kraven upphov till samma konstruktion, eftersom båda delarna kräver en stark, smidig och snabb hund med stor hoppförmåga. Det här påverkar bl a proportioner och vinklar. I en del fall ger jakt ovan respektive under jord lite anatomiskt motstridiga krav. Bröstkorgens form styrs helt av balansgången dem emellan.

Längd

Fig 1 Välproportionerad hanhund

Den här hunden är visserligen inte perfekt, men i mina ögon välvinklad och med rätt proportioner (svagt rektangulär). Den här hunden rör sig bra och kan också ”rivstarta” från stillastående utan att ändra balans i kroppen. Hans päls är inte särskilt trimmad – utställningsputs och de synvillor den kan ge lämnar jag åt någon mer kunnig att beskriva. 

Fig 2 Aningen lång tik

Hos tikar föredrar jag personligen lite mer längd än hos hanar, trots att det inte står något om det i standarden. Ett skäl är att det bidrar till könspräglingen (gott om plats för valpar). Ett annat skäl är mitt intryck att samma blodslinje lättare kan ge både hanar och tikar med rätt typ om man accepterar långa tikar.

En lång hund med normal benlängd rör sig lika bra som en normallång, så länge ländens längd och styrka inte ändras.

En tik med proportioner som i figur 2 kritiseras ibland för att vara lågställd trots att det är fel. Det är inte hennes ben som är korta utan kroppen som är lång.

Skenbar längd

Fig 3 X  Fel:  Vinklar som skenbart förlänger hunden 

Ögat kan luras av många saker när man försöker se hundens proportioner. Skulderläge, halsisättning, svansföring och t o m färgteckning (speciellt hos sadeltecknade blå eller mörka grizzle) kan påverka intrycket av längd. I det här fallet är det vinklarna som ger en optisk illusion. Den här hanen ser nästan lika lång ut som tiken, fastän han egentligen har exakt samma proportioner som hunden i figur 1. Synvillan beror på att han har två fel: en ”foxterrierfront” med kort rak överarm och överdrivna bakbensvinklar. Det här bakstället kan se tjusigt ut när han är uppställd men kan inverka negativt på rörelserna, särskilt i kombination med ett sådant här framställ.   

Fig 4 Hund 1 och X 3 med proportionerna utritade 

  Hundens proportioner mäts som mankhöjd jämfört med avståndet bröstbensknapp till sittbensknöl. Om inget annat sägs i standarden anser man att proportionerna ska vara 9:10 som hos den vänstra hunden, dvs längden ska vara lite större än mankhöjden.

När man mäter proportionerna i en bild kommer hunden till höger att verka en aning längre, därför att framstället är så dåligt att skulderspetsen skymmer bröstbensknappen. Om hunden mäts i verkligheten kan man utgå från rätt punkter, och då framgår det att han har exakt samma proportioner som hunden till vänster.

Kors

Fig 5 Fr v korrekt kors, plant X (fel) resp fallande X (fel)

En bordersvans ska sitta ”i bakre hörnet”, inte istucken uppifrån som en skorsten. En sådan svansansättning visar ofta att hunden har ett kors med lagom längd och lutning, som hunden till vänster i figur 5. Han kan röra sig direkt från ett bekvämt stillastående. Det bidrar också till att fram- och bakdelen driver på lika mycket i rörelse; ska hunden orka springa hela dagen har den inte råd att låta halva kroppen agera fripassagerare.

Alla tre hundarna i figur 5 har samma proportioner, fastän de ser olika ut pga sina olika bakställ. Hunden i mitten har fått kortare länd för att proportionerna ska stämma. Det plana korset gör att han får sämre bakbensvinklar ifall han inte har längre bakben, i båda fallen kommer han troligen att röra sig mindre harmoniskt än hunden till vänster. När han står uppställd ligger den mesta vikten på frambenen och bara lite på bakbenen. Hos en del av de här hundarna kan man se hur tyngdpunkten förskjuts bakåt när de rör sig, speciellt om de går i löst koppel.

 Hunden till höger måste istället öka sina vinklar i bakstället för att stå bekvämt trots korsets vinkel, och med stor sannolikhet skjuter han upp korsryggen när han rör sig.

Bröstkorg

Eftersom borderterriern ska klara av att springa med foxhounds vid brittisk rävjakt behöver den vara snabb och uthållig.  Till det behövs fria rörelser och gott om utrymme för hjärta och lungor. Bordern måste också kunna röra sig snabbt och säkert i ett rävgryt, annars kan den bli skadad eller t o m fastna. Därför kan inte det utrymme som krävs skapas enbart på bredden via rundade revben, eftersom det ger en bred hund vars rygg inte är så rörlig i sidled. I stället vill vi ha utrymme på längden via en lång bröstkorg med väl utvecklade bakre revben. Bröstkorgen bör  inte heller vara överdrivet flat, eftersom den då inte blir tillräckligt rymlig oavsett hur lång den är. Det idealiska tvärsnittet är som på ett smultron. Samma form bildas av händerna när hunden spannas, då tummarna möts vid ryggraden och fingrarna under bröstkorgen. Därför tycker jag att det ger mer information att spanna hunden, trots att olika stora händer ger lite olika resultat, än att mäta med ett måttband som smiter tätt kring vilken form som helst.

Fig 6 X Fel: Kort bröstkorg

Det här problemet ger ofta upphov till missförstånd. ”Hur kan det stå i kritiken att han är kort i kroppen?!”  I svenska domares terminologi betyder kropp normalt enbart den del som täcks av bröstkorgen, inte länd och kors. Den här hunden har samma proportioner som den i fig 1, men bröstkorgen är för kort – alltså är han kort i kroppen - och de bakre revbenen är inte heller så välutvecklade som man önskar hos border. Det bidrar till att han får en uppdragen underlinje med för tunn länd, ”getingmidja”.

Fig 7 X Fel:  Kvadratisk

Ett kvadratiskt utseende, som önskas i en del andra högbenta terrierraser, är väldigt störande för rastypen hos en borderterrier. I mina ögon är en för kort hund är sämre än en för lång därför att den korta hunden ofta också får sämre rörelser. Han kan behöva korta ner sitt travsteg, krabba, lyfta frambenen överdrivet mycket eller kompensera på något annat sätt.

Korta hundar är ofta inte heller tillräckligt rörliga i ryggen. När jag började ställa ut border på 70-talet så hände det mig ett antal gånger att brittiska domare provade rörligheten genom att se om hunden lätt kunde böja sig runt så att nosen rörde vid svansroten, en flexibilitet som är viktig för säkert grytarbete.  

        
Fig 8 Bröstkorgens längd markerad hos hundarna i figur X 6 och X 7

När man ritar ut bröstkorgen syns det att den hund som har rätt proportioner men uppdragen midja i det här fallet är precis lika kort i bröstkorgen som den kvadratiska, uppenbart för korta hunden. I själva verket maskeras hans korta bröstkorg i helhetsintrycket av att han har ytterligare ett fel, en för lång länd. Man kan dock inte se bröstkorgens längd enbart på underlinjen, utan man måste känna efter var sista revbenet ligger.

Front

En korrekt form på bröstkorgen, både från sidan och i tvärsnitt, behövs också för att fronten ska bli rätt konstruerad. Det behövs lite förbröst för att hänga upp framstället på rätt sätt mot bröstkorgen och därmed ge fria frambensrörelser. En alltför välvd bröstkorg ger en vid front som gör hunden mindre rörlig i gryt, medan en alltför flat bröstkorg inkräktar onödigt mycket på de inre organens utrymme. 

Bordern måste ha effektiva rörelser för att orka och hinna hänga med foxhounds. Till det krävs bl a ett långt steg fram, där överarmarna glider längs sidorna av bröstkorgen som hos en stövare. Hos en ”foxterrierfront” sitter överarmen snarare framför bröstkorgen än på sidorna av den, och det ger ett framsteg där benen pendlas framåt men aldrig förs nog långt bakåt för ett bra påskjut. Det betyder att en supersmal front helt utan förbröst inte hör hemma hos en borderterrier, utan bara hos raser vars enda uppgift är att gå i gryt och därmed kan tillåtas ett mindre effektivt rörelseschema ”på land”. För något halvsekel sedan hade man fyra fingrars bredd mellan frambenen som tumregel.

         
Fig 9 Fr v korrekt front,  “foxterrierfront” X (fel) resp alltför välvd bröstkorg X (fel)

Hunden längst t v i figur 9 har en bra front, rätt form på bröstkorgen och ett långt fritt framsteg.

Hunden i mitten saknar förbröst. Den supersmala fronten kan se tjusig ut när hunden är uppställd, men den gör frambensrörelserna korta och bundna. Hunden som visades från sidan i figur 3 kan ha antingen en terrierfront eller också lösa armbågar som t v i figur 10.

Hunden till höger har alltför välvd bröstkorg. Det ger både en för vid front och minskad rörlighet i ryggen. Det kan också hända att den börjar paddla när den rör sig snabbt, eftersom bröstkorgen ofta är som allra rundast på mitten och kommer i vägen för armbågen när den tar långa steg.  

Fronten kan variera på oerhört många sätt, och bröstkorgen är bara boven i dramat i en del fall. Nedan syns två varianter där bröstkorgen är korrekt men fronten ändå är dålig.

    
Fig 10 Lösa armbågar t v X (fel), grov skuldra t h X (fel)

Hunden till vänster i figur 10 har lösa armbågar, dvs framstället följer inte kroppen utan armbågarna saknar stöd. Det är vanligt att överarmarna är korta och raka när fronten ser ut så här. I viss mån kan det döljas när hunden ställs upp, men problemet avslöjar sig i rörelse.

Hunden till höger kan ha bra rörelser, men är ändå inte lämpligt byggd för grytarbete pga för grov skuldra. Skuldran smälter inte in i kroppslinjerna utan putar ut med bulliga muskler som hos en  staffordshire bull terrier. Skuldrans storlek i sig är i vägen för hunden i gryt, men det som är ännu värre är att den här typen av muskulatur är mindre elastisk än den önskvärda flata, trådiga sorten, vilket ytterligare minskar hundens rörlighet i trånga passager.

Både-och

Det finns många fler exempel på hur standarden beskriver en hund som fungerar så bra som möjligt vid jakt både ovan och under jord. De enda rena skönhetsdetaljer som nämns är dels formen på öronens spets, dels färgen på päls, nos och ögon. Allt annat påverkar hur hunden klarar av och håller för sitt arbete. Till skillnad från i en del andra raser, där antingen utställnings- eller jakthundar har gått sin egen väg exteriört, har därför de ”vackraste” borderterrierna också de bästa kroppsliga förutsättningarna för jakt. Jag hoppas att vi även i framtiden kommer att tolka standarden så att det är sant.